Småbarnsliv...

På tisdagen hade jag tid på specialist mödravården i Falun, jag hade blivit informerad av min barnmorska att en ultraljudsundersökning skulle göras och även en vaginal. Hon sa att om det inte har satt igång innan, så gör det ofta det efter att man varit där och dom har känt och "retat" lite. Dagarna innan det här besöket var fruktansvärda, som ni vet så kunde jag ju nästan inte gå, jag hade jätte ont, Anders fick sköta allt, jag låg bara på soffan och mådde dåligt över att inte kunna ta hand om Miranda. På grund av min situation så hoppades jag på att dom skulle sätta igång mig, det var ju ändå bara 3 dagar kvar tills jag hade gått 42 fulla veckor, och jag vet andra som blivit igångsatta tidigare. Men väl på plats så visade det sig att det bara rörde sig om UL och ingenting annat, när det var avklarat så skulle jag få åka hem och fortsätta som vanligt. BM som gjode UL undersökningen såg på mig att jag inte tyckte att det var helt okej, så vi fick gå med henne till ett annat rum efteråt och prata, och då brast det för mig, helt och hållet. Minns inte när jag grät så mycket sist! Trodde aldrig jag skulle reagera så, men tårarna bara kom.

Lyckades tillslut förmedla min historia och mina känslor, och hon förstod mig. Jag fick efter det träffa en jätte gullig kvinnlig läkare, hon förstod mig också. Hon förstod att jag menade allvar och att jag inte bara var ”uttråkad och ville ha ut ungen”, det handlade ju inte alls om det. Så hon undersökte mig och gjorde även en hinnsvepning. Jag var öppen 2 cm, men tappen var fortfarande ca 3 cm, och hon kallade mig ”mellan mogen”, men det var ändå så pass moget att en igångsättning skulle vara genomförbar. Hon tyckte det var onödigt att dra igång något då på eftermiddagen, eftersom det blir mindre personal framåt kvällen och natten. Så hon gav mig en tid kl 08.00 dagen där på, och hon skulle jobba på förslossningen då, så det var hon som skulle ta hand om mig. Det kändes jätte bra, det gjorde mig absolut ingenting att behöva åka hem och komma tillbaka, vetskapen om att mardrömmen (ja, tyvärr kändes allt som en mardröm den sista tiden) skulle vara över dagen därpå gjorde att jag orkade stå ut resten av dagen. Och eftersom jag tyckte så bra om den här läkaren så kändes det så skönt att det var hon som skulle vara ansvarig, och vi hade pratat om hur min förra förlossning var, och hur jag önskade mig att den kommande skulle bli. Det kändes väldigt tryggt.

Klockan 08.00 dagen därpå plingade jag, Anders & Caya på dörren på förlossningen. En undersköterska öppnade dörren, jag presenterade mig, och hon visade oss in på ett rum. Hon frågade mig om vattnet hade gått? Nej svarade jag. Då frågade hon om jag hade värkar? Och samtidigt som jag svarade nej så började jag förstå att hon inte viste varför jag var där. Jag tog liksom förgivet att dom skulle veta att klockan åtta så kommer det en Frida som ska bli igångsatt, men tydligen inte. Fick förklara och då hämtade hon en BM. Jag fick återigen berätta min historia, och samtidigt fick jag även veta att den gulliga läkaren från dagen innan idag var hemma och vabbade! Naturligtvis. Jag började känna att den här dagen inte hade börjat bra. Efter det blev det att vänta en stund, det var dags för rond, och sen skulle läkaren komma. När dörren sedan öppnades och läkaren klev in i rummet så trodde jag inte det var sant. In kommer den kvinnliga läkaren som jag i somras hade förlossningssamtal med. Den mest omänskliga och osympatiska människa jag någonsin träffat. Vad är oddsen? Hon stegade in och ställde sig över mig där jag låg i sängen och frågade om jag kom ihåg henne från i somras, och sen frågade hon om det kändes bättre nu än då? Öh nej. Det var ju inte direkt så att hon botade min förlossningsrädsla på sina 10 minuter. Hon gjorde direkt klart för mig, utan att behöva använda allt för många ord, att jag var där helt i onödan och att jag slösade med hennes tid, hennes kroppsspråk är så tydligt så man vill kräkas. Jag fick inte fram många ord, den kvinnan gör mig mållös, men någonstans när jag försökte berätta så sa jag att jag inte kunde ta hand om mig egen dotter, och att jag inte kunde leva ett normalt liv” och fick då till svar att man lever inte ett normalt liv som höggravid. Hon ville verkligen inte förstå. Givetvis förstår väl jag att man inte lever ett normalt liv som höggravid, men att knappt kunna röra sig och leva med ständig smärta (jag önskar att ingen människa på denna jord ska behöva drabbas av foglossning, det är hemskt) hör inte till en normal graviditet. Nåväl, hon gick med på att undersöka mig, men innan så behövde jag gå och kissa, och när jag kom ut från toan så hade hon helt ändrat sitt sätt att vara? Hon var nästan trevlig, och under/efter undersökningen så var det helt plötsligt inget snack om saken, då skulle hon sätta igång mig.

Förstod ingenting. Men eftersom tappen fortfarande var lite för lång, så satte hon en ballong i livmodertappen som skulle sitta där och vidga, jag skulle dra i den en gång i halvtimmen och när den lossnade så skulle jag vara öppen minst 3 cm. Så, med en ballong mellan benen, nättrosor och blöja så gick vi ner i kafeterian för att äta lunch, gick hela tiden och drog i min klänning och var nervös att någon skulle se min blöjrumpa, haha, höjden av förnedring.

Efter att hon hade satt ballongen så började jag få värkar, inte regelbundna och inte starka, men ändå sådär att jag kände att något hände i kroppen, så jag var inte alls sugen på lunch. Fick i mig en burk keso och lite sallad, men hade absolut ingen aptit. Det hade däremot Anders & Caya, dom mumsa och åt och bunkrade upp med godis och chips från kafeterian, som dom sen knappt vågade ta med tillbaks in till förlossningen för dom kände sig så onyttiga, haha.

Klockan 13.00 var det dags för skiftbyte, och när dörren öppnades så ville jag bara börja skratta. Oturen verkade förfölja mig och jag började bli nervös över att det här skulle bli en katastrofal förlossning. Såg direkt att det var BM som Caya hade när hon födde Julia, kände igen henne från korten. Dom kom inte alls överrens, och vi hade pratat om det här innan, hur det skulle bli OM det skulle bli hon, och kommit fram till att Caya inte skulle säga något, utan att jag skulle få bilda mig en egen uppfattning. Nu kände jag ju igen henne direkt, men jag ville ge henne en chans, kunde ju hända att vi skulle ha bättre personkemi. Men jag förstod vad Caya menade, det här var ingen trevlig kvinna, men efter att hon och Caya presenterat sig för varandra och hon mindes vem Caya var så ansträngde hon sig till MAX för att vara trevlig, och det räckte för mig, för hon var otroligt kunnig och jag litade på henne. Men appropå det komiska, så hade hon också med sig en läkarkandidat, en kille i 3o års åldern med stora muskler som visade kalsongerna och var en kopia av Paolo Roberto. Han hade varit med på ett par förlossningar, men bara observerat, men nu skulle han lära sig undersöka, på mig. Ja men varsågod kände jag bara. Jag tittade bort och lät honom göra det han skulle. Han var så klantig stackarn, han gjorde alla fel man kunde. Tex så kunde ha ta mig på låret samtidigt som han stod och tittade där nere, och så fort han öppnade munnen kom det något ogenomtänkt uttalande. Vid ett tillfälle så frågade han om mitt första barn var frisk, och berättade att han bara varit med på förlossningar där det gått illa.

För min del gjorde det ingenting att han sa så, men en nojig person hade nog kunnat bli väldigt orolig över hur han uttryckte sig.

Nåväl. 13.30 gick jag på toaletten och drog i ballongen, och då lossnade den. Yes! Doktorn hade sagt att hon trodde att den skulle lossna ganska snabbt, men jag var ändå nervös att den inte skulle lossna och att dom skulle få lov att plocka ut den och skicka hem mig.

BM och Pablo (blev hans smeknamn, även paolo) kom tillbaka och undersökte mig, och då hade jag öppnat mig till 4 cm och då tog dom hål på hinnorna. Jag viste från UL dagen innan att jag hade mycket fostervatten, men att det skulle vara SÅ mycket vatten, det fullkomligt forsade ut, i flera omgångar.

Fick regelbundna och bra värkar nästan direkt efter att hinnorna var tagna vilket var skönt, för då behövdes inget värkstimulerande dropp, och eftersom det flöt på så bra så kunde jag även få EDA direkt.

Jag har ju haft en viss förlossningsskräck sen förra gången, och ett av mina önskemål var att få EDA så fort som möjligt. Jag ville ha kontroll över smärtan och inte behöva hamna i det där panik tillståndet som jag gjorde förra gången. Så jag blev väldigt lättad av att den gick att sätta i så tidigt skede.

15.30 blev den satt, och det var jätte skönt, för vid det laget hade jag börjat få riktigt ont. Den blev bra och gav jätte bra smärtlindring direkt. Efter det gick jag upp, jag varvade att stå upp och gunga fram och tillbaka och att sitta ner på pilatesboll och gunga fram och tillbaka på den. Pilatesbollen var det bästa! Är så ledsen över att jag aldrig fick möjligheten att testa det med Miranda, är övertygad om att det hade gått bättre då. För jag kan inte ta en värk liggandes, för då spänner jag benen, vilket i sin tur leder till att man inte följer med i värkarna utan i stället jobbar emot kroppen och därmed inte öppnar sig, precis det som hände vid Mirandas förlossning. Under den låg jag ner i sängen nästan precis hela tiden, och jag är helt övertygad om att det är därför det blev så långvarigt och jobbigt. Så den här gången vägrade jag ligga ner, låg bara i sängen vid undersökningar, annars satt jag eller stod. Men det var så skönt att sitta på bollen, jag satt framför sängen så jag kunde vila armarna på sängen, och när jag fick en värk så la jag ner huvudet på en kudde och fokuserade på andningen. Det gick så bra! Anders och Caya satt i sina stolar på andra sidan sängen, dom åt godis och matade mig med nyponsoppa och vatten.

Förlossningen flöt på bra, vid varje undersökning hade jag öppnat mig ytterligare någon centimeter, och det är så peppande, för då vet man att man får något för det man gör. Jag var också min BMs ända patient, så hon kom in ofta och hade tid för mig. Allting kändes väldigt kontrollerat och tryggt, precis så som jag hade önskat att få det. Emellanåt gjorde sig rädslan påmind, men jag viftade bort den ganska snabbt och fokuserade på här och nu.

Strax före kl 20 började värkarna göra väldigt ont, det kändes intensivt och smärtan var väldigt påtaglig, trots epiduralen, det tryckte på mycket neråt och jag blev orolig att han var på väg ut. Med Miranda fick jag aldrig några krystvärkar, så jag viste inte hur det skulle kännas. Jag fick hjälp upp i sängen, och för första gången under hela förlossningen var det skönt att ligga ner. Jag var så trött, och det kändes tryggt vara på plats i sängen. BM undersökte och jag var öppen 9 cm, så det var alltså inte dags för att krysta, även fast jag upplevde det så.

Nu hade jag fått feber också, hade en himla frossa och blev inbäddad i filtar. Nu klarade jag mig inte utan lustgasen längre, det var jätte skönt att börja andas i masken, för nu gjorde värkarna så otroligt ont och jag hade svårt att fokusera utan den. Anders stod på min ena sida och höll min hand, och Caya stod på den andra sidan och varje gång jag fick en värk så höll hon fast mitt huvud, med en hand på bakhuvudet och en hand på pannan, det var jätte skönt, vet egentligen inte varför, men det var skönt att sitta fast. Jag har så svårt att ta en värk rakt ut i tomma intet sådär, vill gärna ha en kudde framför ansiktet, eller som nu när jag hade Caya och Anders som höll i mig, det kanske ger någon slags trygghetskänsla.

Kl 21 var det dags för skiftbyte igen. Fick en alldeles underbar BM, en sån där man vill ha, Pablo fortsatte att följa med, men vid det här laget var jag så otroligt trött på honom. Jag hade så ont och orkade bara inte ha en extra person där nere.

21.25 fick jag krystvärkar och när huvudet hade trängt ner ville jag bara dö. Herregud vad ont det gjorde, mycket värre än förra gången, förmodligen för att det stod där nere så länge. Det blev en lång paus innan jag fick sista värken som skulle få ut huvudet, och jag var så frustrerad, det brände och sved och både tårar och svordomar kom och alla var och petade på min mage för att känna om värken var på väg. Så här i efterhand kan vi skratta åt min frustration när jag ramsade ”kommer det en värk? Jo nu har jag en värk, nej det var ingen, har jag? Har jag inte? Nu då, nej” och så vidare, var ganska kul faktiskt. Men tillslut kom värken och jag tog i för allt jag hade, och trots att det kändes som en omöjlighet, så kom huvudet ut. Men där stannade det igen. Ett blågrått livlöst bebishuvud hängde ut ur mig (jag har sett det här på film i efterhand, och i tro mig, det är det mest absurda jag någonsin sett. Att se hur ett helt huvud med ansikte och allting sitta fast i ens underliv, alltså, jätte konstigt, kommer aldrig att smälta den synen) och värken lyste med sin frånvaro. Personalen slängde om till kortsäng och förberedde för att hjälpa honom ut. Själv brydde jag mig inte det blekaste om vad som hände. Jag märkte ju att han satt fast där och att det pratades runt omkring mig¸Caya berättade att hon såg hur han såg ut, att han hade mycket hår och att han var lik Miranda. Jag minns att jag funderade över om han var död eller levande, men jag orkade inte bry mig. Det ända jag brydde mig om i det skedet var att vila för jag var så slut.

Men efter ett tag kom värken och det var dags för att ta i för allt i världen igen. Jag krystade, och BM hjälpte till och drog i honom och tillsammans, med en jäkla massa envishet fick vi ut honom. Han skrek inte först, men ganska snabbt kom han igång och BM la honom på mitt bröst. Vilket lättnad. Den lättnaden jag kände då var så enorm, i första hand var jag lättnad över att den vansinniga smärtan var över, men det var så mycket mer. Nu viste jag att jag aldrig någonsin behöver göra om det här. När jag hade fött ut Miranda så var jag också lättad, men då viste jag att jag skulle ligga där igen. Nu viste jag att jag aldrig mer skulle behöva gå igenom vare sig en graviditet eller förlossning igen. Jag var klar. Jag är inte en av dom som är alldeles salig och lyckorusig efter en förlossning och som längtar tills nästa gång. Nej, jag är bara alldeles tagen av att man som människa kan gå igenom något som fruktansvärt, som är positivt? Det är konstigt. Så här två månader senare så blir jag fortfarande illamående när jag tänker på förlossningen. Så för mig var det stort när det var klart, återigen, den lättnaden, den går inte att beskriva med ord. August låg där på mitt bröst, varm och blöt och stor! 4750g vägde han, så att han nästan satt fast var kanske inte så konstigt. Stor kille, och lång, 54 cm. Efter några minuter av tårar och kärlek så var det dags att krysta ut moderkakan. När jag födde Miranda så kom den aldrig ut, jag fick lov att åka in på OP och lösa den, så det har jag varit nervös över, att det ska hända igen. Det var inget jobbigt i sig att åka in på OP, det var bara jobbigt att bli snuvad på den första tiden. Jag ville också vara med på vägning och mätning, fika, och bara få vara. Så nu gav jag mig fan på att den skulle ut, och ut kom den! Ååh jag ville bara börja gråta igen för att jag blev så glad. Att moderkakan kom ut var liksom pricken över i:et.

Allting, hela förlossningen hade gått precis så som jag önskat, det var nästan för bra för att vara sant. Det var lite väl slitigt där på slutet, men annars så var allting perfekt, det hade inte kunnat bli bättre. Så med den här upplevelsen i ryggsäcken kan jag verkligen luta mig tillbaka och känna mig nöjd och klar med barnafödande.

Jag fick en liten bristning inuti, och en liten bristning i mellangården, men de behövdes bara ett par stygn. BM sa ”ja med en så här stor bebis så får vi vara glada att du inte gick sönder mer än vad du gjorde” och det var väl ungefär så jag också kände. Det var väl också det ända positiva med att Pablo var med, han hjälpte BM att hålla emot, så det var fyra händer som höll emot i stället för två, och det hjälpte nog till bra. Vi låg kvar på förlossningen i ett par timmar, och sen fick jag åka rullstol ner till BB. Caya & Anders hjälpte mig ner, och sen åkte dom hem. Jag låg med mitt nyfödda pyret i famen, han ammade konstant och jag halvsov sittandes. Anders och Caya kom tillbaks på förmiddagen dagen därpå, och då ville jag åka hem. Jag mådde bra och det kändes bara jobbigt att vara där, jag ville hem till min säng!

Jag var så tagen av att man kunde må så bra efter en förlossning som jag faktiskt gjorde? Så klart hade jag ont, var öm, trött och slut, men det kändes normalt, och jag kunde gå!

Men Miranda kände jag mig halvt om halvt döende. Jag kunde inte gå fören 1,5 dygn senare, och då var det på vippen, och eftersom jag hade förlorat nästan 2 l blod så var jag så trött och orkeslös. Jag mådde dåligt länge efter henne, och jag hade så fruktansvärt ont där nere, länge. Det tog flera veckor innan jag kunde sitta och gå normalt, och ca tre månader innan jag kände mig återställd.

Men så var det inte alls nu! Jag kände mig frisk.

Jag är väldigt glad över att jag valde att föda vaginalt (det var inte självklart från början) för nu har jag fått uppleva både en bra och en dålig förlossning. Det är skönt att få ha en normal bild av hur en förlossning ska vara, och tiden efter, att det inte hör till det normala att vara en genomskinlig liten trasa.

Vi är väldigt glada, både jag och Anders över att vi valde att ha Caya med. Hon var ett jätte bra stöd för oss båda. För Anders var det skönt för att hon kunde ta över i vissa situationer där han kände sig obekväm. Tex när jag behövde gå på toaletten och byta blöja och inte klarade av det själv, då kunde Caya hjälpa mig, och det kändes även bättre för mig, eftersom jag vet att hon kan det (vi jobbar tillsammans på hemtjänsten) Anders gjorde ju allt det här när jag födde Miranda, och det var inget snack om saken, men blöjbyten är inte direkt hans forum ;) Vi hade himla roligt också. Vi kunde skratta och skoja alla tre, och det blev en väldigt lättsam och rolig stämning. Jag kan verkligen rekommendera andra att ha en tredje person med vid förlossningen. Caya filmade ju också. Hon filmade lite då och då under hela förlossningen, men mest mot slutet. Det kan jag också rekommendera. Gud vad jag är glad över att ha det på film. Det är så mycket man glömmer, så det är roligt att kunna se tillbaka och minnas. Jag tyckte även att det var intressant att få se hur allting såg ut och vad det var som hände, då när jag krystade ut August. Nu har jag två välskapta fina barn och jag är så nöjd och lycklig!

CTG på morgonen när vi kom dit.

Här hade dom precis tagit hål på hinnorna och värkarna hade börjat.
Det var skönt att ha stöd från gåbordet, men jag trivdes inte med det
ändå, tyckte att jag fastnade i och inte kunde vagga obehindrat, så det
använde jag bara en stund. Sen fick jag droppstället när jag fick EDAN
som jag kunde hålla mig i.

Bollen, som blev helt platt för jag vägde så mycket, haha!

Jätte skönt att ligga mot saccosäcken.

Samlar lite energi med glassdrink

jaaa men fixa håret är ju så viktigt när man knappt orkar
stå upp, haha.

Så här satt jag och tog värk efter värk..

Andas...

Dom bästa!!!

Caya fatta precis vad jag menade, och gav mig en filt som jag
la för ansiktet under ett par värkar, blev så ofokuserad av allt
som störde runt om. Ibland fick jag lov att säga åt dom att vara
tysta när jag fick en värk, blev så distraherad av pratet.

Här håller jag på att öppna mig från 9 till 10,
har svinont och när BM bad mig att lägga mig på
sidan så ville jag först inte det, för när jag födde
Miranda så tyckte jag det gjorde jätte ont att ligga
på sidan, det gick bara inte. Men hon övertalade
mig att prova, och herregud vad det var skönt den
här gången! hade kunnat somna så skönt det var.
Tänk att det kan skilja så mycket från gång till gång?