Förlossningsberättelse

Jag kände första värken onsdagen den 18/5 klockan 07.00, precis innan jag skulle sätta mig och äta frukost. Jag tyckte att det kändes märkligt, så jag tittade på klockan, bara för att jag skulle veta vad klockan var, i fall att det var på G. Efter frukosten så gick jag på toa, och då kom det en stor bit slempropp som var blodblandad. Eftersom det lossnat lite slempropp varje dag den senaste veckan, så kändes det inte som någon big deal, men ändå så fick jag känsla om att det nu var det innersta som kommit ut, och att det kanske, kanske var på gång. 

Klockan 10 kom Amanda och Tina hit och vi gick en promenad. Under promenaden fick jag tätare sammandragningar och jag började känna ett tryck nedåt. Amanda försökte klocka, men det gick inte för det var så oregelbundet och jag kände inte exakt när sammandragningarna började och slutade, och dessutom kändes det fånigt, för jag viste inte ens om det var värkar. Det var fjärde dagen övertid och jag vågade inte hopps för mycket, för då skulle jag bara bli ännu mer deppig om bebisen inte kom ut.

Efter promenaden gick jag och Amanda (och Vidar) hem till mig och käkade lunch, och efter lunchen vid 13 tiden började det kännas mer uppenbart att det faktiskt var på riktigt.  Vi satte oss i soffan och skulle fika, men jag fick inte i mig så mycket, var inte alls sugen. Vid 13.30 kom Anders hem från jobbet, då började vi klocka värkarna och då var det omkring 5 minuter emellan dom. Amanda tyckte att allting var jätte spännande och vi sprang runt här och fixade allt som skulle fixas och Anders var jätte nervös och ville åka in direkt. Men jag ville dra ut på det eftersom det fortfarande kändes hanterbart. Så Anders fick lägga sig och sova, så satt jag i soffan och andades som Amanda hade lärt mig. Men strax innan 17.00 så började jag få riktigt ont, så då ringde jag in till förlossningen, och vi var välkomna. Så vi åkte upp till mamma och lämnade Pajas och åkte sen till Falun.

Vi blev mottagna av två undersköterskor, en var ordinarie och en gick inskolning, och två barnmorskor, en ordinarie och en student som precis var färdig. Dom var super gulliga allihopa och jätte jätte bra.  Dom undersökte mig och jag var öppen 4 cm. Den ordinarie barnmorskan hade hand om en akupunktur studie och jag blev tillfrågade att vara med, det var väl inget jag var direkt sugen på. Innan förlossningen hade jag sagt att jag skulle ”absolut inte ha akupunktur, TNS eller nått sånt trams” men när jag väl låg där så kände jag att jag fick lov att ställa upp för forskningen så jag sa ja, med viss oro för dom där nålarna. Men sen visade det sig att jag blev lottad till ”annan smärtlindring” så jag slapp nålarna (tack o lov) men då fick jag TNS i stället. Men det var faktisk himla bra! (TNS är plattor man fäster på kroppen där man har ont, som ger en stötar, och man kontrollerar hur starka stötar man vill ha själv) Efter varje värk så ökade jag på stötarna och det var skönt att ha dom att fokusera på i stället för värken. Kl 21 är det dags för personalbyte, då får jag en ny BM student och en ordinarie BM, jag vet att det var en USK också, men henne såg jag inte skymten av.  Den ordinarie BM var gammal i gården och inte direkt trevlig, och BM studenten var trevlig, men lite osäkrare än den första och jag kände inte riktigt förtroende för henne.  21.30 så började jag få panik av att sitta fast i allt (hade CTG påkopplad också) och jag kände mer obehag av TNS än hjälp, så då plockade dom bort plattorna så andades jag mig igenom värkarna. Men 22.15 blev det för jobbigt och då fick jag börja andas lustgas och då blev det genast lättare. 23.50 hade jag fortfarande samma status som för två timmar sen, så då tog dom hål på fosterhinnorna och satte även en skalpelektrod. Det kom dock inget vatten fören flera timmar senare, för tydligen låg huvudet för på något vis.

Efter att dom tagit hål på hinnorna så blev vi ensamma på rummet igen (när det nya vårdlaget tog över så var vi ensamma mest hela tiden, dom hade annat för sig) och bara en stund efter så blev värkarna jätte jobbiga och väldigt smärtsamma, och det här har jag fått läst mig till i min journal för att få ihop vad som hände, för allt är som en enda stor minneslucka och jag vet inte riktigt vad som hände. Men förmodligen fick jag så ont, och ingen var där och vägledde mig, förutom Anders då, som förövrigt var hur bra stöd som helst, men det var inte så lätt för honom heller, så jag liksom försvann in i lustgas världen och allt blev bara hemskt. Jag grinade och skrek om vartannat, det var det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om. Jag hade liksom ingen paus mellan värkarna där jag kunde samla ny kraft, utan dom bara avlöste varandra. Strax innan 01.00 kom den ordinarie BM och rekommenderade EDA. Innan förlossningen var jag helt inställd på att jag absolut inte skulle ha någon EDA, men när jag väl låg där och var helt förtvivlad så kändes det som en räddning, vad som helst bara jag slipper det här.

Narkosläkaren kom och la EDAN, en tjej jag jobbat med på IVA som är jätte duktig, det kändes tryggt. 03.10 var äntligen allting lugnt och skönt, och jag kände bara trycket nedåt. Underbart! Men trots intensiva värkar så hade jag ändå bara öppnat mig en ynka cm till. Men nu fick jag chans att vila lite och kroppen fick fortsätta att jobba på. Både jag och Anders somnade en stund. Under hela förlossningen så hade jag även feber, så var 4e timme fick jag panodil. 04.30 visar kurvan ett avvikande mönster, så en läkare kom och tog ett laktat prov (blodprov på bebisens huvud), men allt var bra, förmodligen låg hon bara och sov där inne. En timme senare visade kurvan samma avvikande mönster igen, men det han rätta till sig innan doktorn kom, tur nog. Hade ingen lust att slänga upp benen i gynläge för en manlig läkare igen, det var nog pinsamt första gången, eller inte pinsamt kanske, men olustigt. Dessutom har jag ätit lunch vid samma bord som honom ett X antal gånger när jag hade min praktik på kvinnokliniken, han kände ju inte igen mig, men ändå.

07.00 var det dags för personalbyte igen, och jag hade sådan himla tur så det var samma som jag hade när jag skrev in mig, blev så himla lättad och glad när jag insåg att det var Erika (bm studenten) som skulle förlösa mig.  När dom kom in pratade vi om hur natten varit och dom lovade att bebisen skulle komma ut nu snart! Dom började genast att greja runt med mig. Dom ville ha mig på toa, upp och stå, gå, ligga åt ena hållet, och ligga åt andra hållet, stå på knä och det ena efter det andra.

08.13 höjde dom lustgasen. Alla rörelser fick igång smärtan igen, skit jobbigt att börja plågas igen, men såklart bra.  EDAN hade hjälpt mig länge, men nu hade trycket nedåt ökat, och det kan EDAN aldrig ta bort, så det började bli ganska kämpigt. Fick stå på knä och prov krysta, men det hände inget. Kl 10.00 stod det fortfarande still. Jag tror att jag hade öppnat mig till 10 cm (står inget om det i journalen nämligen) men bebis hade fortfarande inte nått bäckenbotten, så nu kopplade dom på ett dropp.

10.30 är det nått knas med kurvan igen och ett nytt Laktat tas, men det är bra resultat den här gången också. Har fortfarande feber, och dom vill att jag ska ta panodil, så Anders står där bredvid mig och försöker trycka i mig dom och jag blir skit sur och fattar inte vad dom tänker med, ”NEJ huuur ska jag kunna svälja tabletter när jag knappt kan andas?” minns verkligen hur irriterad jag blev J men tillslut så fick jag ner dom.

11.10 har jag tendens till krystkänslor, men bebis är fortfarande en bit ovanför bäckenbotten, så då tas det beslut om att med hjälp av sugklocka dra ner henne till bäckenbotten. Helt plötsligt var rummet fullt av folk, och jag hade en kvinnlig läkare vid mitt huvud som berättade hur vi skulle göra och en annan kvinnlig läkare som skötte klockan. Dom berättade att det kunde göra ont, eftersom klockan är större än vad livmodertappen (heter det så?) är, och att hon sedan skulle dra samtidigt som jag krystade. Men hon som skötte klockan var totalt okänslig. Hon gjorde illa mig så fruktansvärt mycket så jag bara skrek rätt ut. Jag kände mig så hjälplös. Jag hade liksom ingen kontroll, alla bara gjorde vad dom ville med mig, och allt under fruktansvärda plågor. Anders blev jätte arg på hon som skötte klockan, för hon drog och slet trots att jag inte hade någon värk, så något samarbete var det inte tal om. På 6 minuter var det klart, så det tog tack och lov inte så lång tid. Nu var det bara det värsta kvar, att krysta ut henne. Nu hade min livmoder jobbat i över 28 timmar, så den orkade inge mer, och krystvärkarna kunde knappast kallas för krystvärkar. Jag kände aldrig den där överväldigande känslan som alla pratar om, utan jag fick nästan chansa mig till när jag skulle krysta.

Jag ser i min journal att det bara tog 8 minuter innan hon kom ut efter att dom tagit bort klockan, men när jag låg där kändes det som en hel evighet. Jag minns att jag tänkte att ”det här kan inte vara på riktigt” Smärtan var så överväldigande att det fick lov att vara ett skämt. Jag blundade och var totalt i min egen värld, jag hörde hur dom pratade runt omkring mig, någon sa att hon såg massa mörk hår men jag kunde aldrig svara. Det kändes så hopplöst, för hur mycket jag än tog i så hände ingenting. Men tillslut, 11.30 föddes våran flicka. Jag har aldrig känt en sådan lättnad i hela mitt liv.

Jag fick upp henne på bröstet och hon var så fin. Både jag och Anders började gråta, och vi konstaterade direkt att hon såg ut som morfar! Men mysstunden byttes ganska snabbt ut, och nu var det dags att krysta ut moderkakan, som inte hade en plan i världen på att komma ut.

Eftersom jag inte hade några krystvärkar så kunde jag inte heller krysta ut den, och när dom sa att jag måste in på OP och lösa den så blev jag inte de minsta förvånad, det var liksom bara pricken över i:et. Men faktiskt så gjorde det mig inte så mycket, jag var så himla trött, och det var faktiskt en lättnad att få bli sövd och sova en stund. Sen vaknade jag upp inne på uppvaket, som är min gamla arbetsplats, och möttes av före detta kollegor, det var trevligt! Dock kände dom inte igen mig till en början. När jag jobbade där var jag blond och smal, och nu var jag mörk och tjock ;)

Jag hade förlorat sammanlagt 2 L blod under förlossningen och OP, så jag fick en påse blod på uppvaket, men HBt gick inte upp nämnvärt och jag behövde mer, men jag tjatade till mig att få resten på BB, för nu ville jag tillbaks och träffa Anders & Miranda! Det var sån lycka att få träffa dom! Anders hade legat kvar på förlossningen med Miranda på bröstet. Vi fick fika där i sängen, men jag kunde inte äta för dom hade gjort illa mig med tuben i munnen när jag var sövd. Men det gjorde inget, jag njöt av att bara ligga där. Då passade vi även på att höra av oss till våra närmaste som inte hade hört något på alldeles för länge och var utom sig av oro.

Vi blev kvar på BB i tre dagar. Det var jobbigt. Första 1 ½ dygnet kunde jag varken stå eller gå, Anders fick göra allt och han var super duktig! Jag fick blod, hade kateter, hade smärtsamma eftervärkar, fick turas om att sova små korta stunder, jag grät, amningen fungerade inte alls, jag pumpade 1 gång i timmen dygnet runt, dessutom hade jag ap ont överallt och allt var jobbigt.

Nu har det gått 2 månader sen förlossningen, och jag känner fortfarande ”ALDRIG MER”. Jag vill aldrig någonsin behöva utsättas för det där igen. För mig var det ett trauma. Allting som händer var hemskt, men hade det tagit typ 10 timmar mindre så hade jag säkert tyckt att det var mer okej, för så som det var nu så tog liksom smärtan aldrig slut, det bara fortsatte i all evighet. Alla säger att förlossning nr 2 aldrig blir likadan och att den alltid går lättare, men jag vågar inte riktigt lita på det.

Men jag har varit tillbaks till specialist mödravården på samtal med både barnmorska och läkare, och det kändes nog lite bättre efteråt. Och det är inskrivet i min journal hur jag känner, så nästa gång jag blir gravid så kommer jag att få komma dit igen och gå igenom allt och prata, så att jag ska våga genomgå en förlossning igen. Och jag hoppas att allting bleknar och att jag ska vilja och våga igen.

Men något som jag inte hade tänkt på innan förlossningen, var hur jobbig tiden efteråt skulle vara. Jag var medveten om hur jobbig en förlossning kunde vara, men det är aldrig någon som har pratat om tiden efter, den var ju nästan minst lika jobbig. Amningen var ett elände, kämpa kämpa samtidigt som det gjorde ont som tusan, det slog blixtrar för ögonen varje gång hon sög tag. Och jag hade så ont i stygnen där nere att jag varken kunde duscha, kissa, ligga, sitta, gå utan smärta, ajajaj. Jag var helt blek och orkeslös i kroppen, förmodligen mycket på grund av blodbristen. Dessutom skulle man lära sig att ta hand om ett litet barn, det var inte lätt. Det var ganska många tårar och jag tänkte om och om igen ”ska det verkligen vara så här?” och så kändes det hela första månaden, men sen började det att bli bättre och bättre för varje dag som gick. Och nu när det har gått 2 månader så är jag hur lycklig som helst! Hon är så snäll och go våran tjej, hon ger mig så mycket glädje, och för varje dag så älskar jag henne mer och mer. Och nu mår jag bra. Jag börjar få tillbaka orken och känner mig mer och mer som mig själv, det är så skönt att inte ha ont längre!

 

ca kl 20. CTG & TNS

 

Här var det fortfarande roligt..

 

Och här var det ännu roligare.. ;)

 

Nu var det inte så roligt längre. Nu kom tårarna..

 

Nu däremot var livet toppen igen, en stund efter att EDAN kickat igång.

 
Tröttmössa. Har slumrat en stund..Anders sov också en stund i saccosäcken.

                

Morgon. Kämpandet har börjat igen..

 

 Sidoläge. Innan EDAN gick det inte att ligga på sidan, gjorde så vansinnigt
ont, och när dom la EDAN fick dom dra över mig och tvinga mig att ligga ner,
känndes som tusen knivar i magen. Men sen gick det fint :)

 

På knä som en hund med saccosäcken. Just den här ställningen hade jag
sagt innan förlossningen att jag inte under några omständigheter alls skulle
stå så och föda som en hund. Men BM övertalade mig i ett svagt ögonblick,
och sa att "just den ställningen är bra i det här skedet av förlossningen" och
jag var vid den här tidpunkten desperat att få ut bebis, så jag stod väl som
en hund då! På andra bilder har jag sett att jag dessutom står med rumpan
bar och krystar, med rummet fullt av folk som tittar, total förnedring?! som
tur var så var jag så borta att jag inte hade en aning om läget.

 AJ AJ AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!

 

ÄNTLIGEN! Hon var stor och varm och alldeles underbar, vi bröt ihop
direkt. Den känslan när hon kom och vi fick se henne för första
gången var underbar, hon som bott i min mage, som pickat på mig i 9
månader låg plötsligt på mitt bröst.. overkligt.

Precis kommit ner till BB, ligger med glucosdropp och blodtransfusion.
Totalt slut. Satt fast i slangar överallt, så varje gång jag skulle göra något
med M fick Anders komma och hjälpa mig. Och nån gång kom personalen in
och bytte blöja på mig, total förnedring igen? men jag kunde nästan
inte röra mig.. så jag jag hade inget val.

 

Frukost på sängen varje morgon. Myspys!
Eftersom jag inte kunde klara mig ensam så fick vi såklart enkelrum
så Anders kunde bo kvar med oss.

Sitter och beundrar min lilla skatt och gråter en skvätt.

 

 Miranda var naken nästan hela tiden och låg hud mot hud med oss,
men nu skulle Anders klä på henne en pyjamas för första gången,
inte helt lätt när man är ovan! :)

 

Så här låg dom och sov, mina hjärtan! ♥