Snabba familjen.

Sådär.. efter ett år kom äntligen väggorden på plats.. 

Gillar väggord, ett enkelt sätt att ge en tråkig vägg lite nytt liv! 

Olyckan.

Så här såg det ut när Miranda föll. Jag satt i soffan framför datorn och Miranda var där

borta vid trappen, och jag trodde att grinden var låst.

Helt plötsligt så hör jag att hon kör ner med stolen, men eftersom, jag trodde att grinden

var där, så trodde jag att hon körde ner och fastnade med bakre delen av stolen mellan 

trappen och grinden, så jag reser mig upp för att ta loss henne, men i samma sekund så lutar 

hon sig bakåt och eftersom inte grinden var där så gör hon och stolen en bakåtvolt ner och

förmodligen ramlade hon ur den då när den slog runt. Jag tror jag aldrig har skrikit så högt

i hela mitt liv, när jag kommer fram så ser jag den lilla lilla kroppen tumla runt i fosterställning ner

för trappen och jag springer efter och får upp henne precis när hon ramlat ner på källargolvet. 

Hon svimmade inte av, utan skrek så tårarna sprutade, och jag gick upp med henne och

kände igenom henne så att hon var hel. Hon lugnade sig rätt snabbt, och då satt hon i min famn,

helt apatiskt och bara tittade på mig, och i det ögonblicket kändes det som att nu tar hon snart

sitt sista andetag och sluter ögonen. Det var så frukstansvärt hemskt. Men att hon betedde sig så

var nog mest att hon var tagen av stunden och undrade vad JAG höll på med, hon har ju aldrig sett

mig gråta. Jag ringde Anders och han kom hem och då packade vi en väska och åkte till akuten.

På akuten fick vi hjälp nästan direkt, och Miranda var på stålande humör och skrattade som bara

den, och dom kunde varken hitta några yttre eller inre skador på henne (förutom en bula och lite röda

märken på huvudet) och tyckte att vi kunde åka hem, men ha koll på henne och väcka henne 

under natten för att kolla allmäntillstånd (hur man nu gör det på en sovande bebis?)

Men det kändes inte alls okej för mig, jag kunde inte slappna av, och var livrädd för inre blödning

i huvudet. Och jag kände att det minsta jag kunde göra för Miranda var att stanna kvar där hon 

kunde få hjälp direkt om det blev akut. Den ända som tyckte att vi skulle stanna kvar var en AT-läkare,

hon tyckte att vi hade alldeles för långt att åka för att riskera att åka hem, och så kände jag med.

Läkaren hon hade med sig, instämde och sen fick vi träffa en ung kirurg som förmodligen inte hade

egna barn, och han började prata om att människor har ramlat i alla tider och ändå överlevt 

blablabla. Jag VET att dom inte vill lägga in folk i onödan och skickar hem alla dom kan, MEN 

det var liksom inte mitt problem. Tänk att man alltid måste stå på sig i vården? Allt ligger jämt på ens egna ansvar. Men vi fick i alla fall komma upp på barn, och där fick vi dela rum med en mamma och hennes

flicka som också var inlagd för fallskada, hon hade ramlat ner från skötbordet. Innan vi kom hade

personalen sagt till henne att dom hade haft jätte många fallskador av den här typen inne på sista

tiden, och hoppades att hennes tjej var den sista, men sen kom vi inramlandes.

Hon var i alla fall jätte trevlig, och det var inga problem att dela rum med henne. 

Men det blev inte mycket sömn, personalen kom in varannan timme och lyste i ögonen på båda

barnen och där emellan hade jag svårt att slappna av, låg och tittade på min lilla skrutt. 

På morgonen kom det in nån stor barsk tant och väckte upp oss och sa att vi kunde äta frukost

för kirurgen brukade komma vid 7.30 och då skulle vi bli utskrivna. Men det blev en lång väntan.

(otippat)

Anders kom vid 9, och sen fick vi vänta till lunch innan vi blev utskrivna, och man nu kan kalla det

en utskrivning. Kirurgen kom in och frågade om Miranda mådde bra, undersökte inte ens, sen sa

han att vi skulle åka hem och glömma det här och kasta bort gåstolen. Okej? 

En del av personalen var jätte snälla och förstående och sa att jag inte fick klandra mig själv, för det

var en olycka, men hos vissa fick jag känslan av förakt, vilket givetvis kändes jätte jobbigt, med 

tanke på att jag höll på att gå sönder inombords över det som hade hänt. 

Nu börjar det kännas bättre, men jag har fortfarande en klump i magen som inte riktigt vill släppa,

kan inte riktigt slappna av och jag går och känner på grinden hela tiden så att den verkligen sitter

fast. Anders bytte till en rejälare grind (den som vi hade där först, men som vi bytte ut en vecka tidigare)

den grinden går det inte att åka igenom, är en mycket smalare öppning och dessutom en kant nertill. 

Hade det velat sig illa så hade Miranda inte levt nu, och även fast man inte får tänka så, så gör jag

det ändå, bilden av när hon ramla ner kommer upp i mitt huvud om och om igen, men det kanske

kommer vara så ett tag, för att sedan blekna.

Men att en sån här sak ens kunde hända mitt barn är ett mysterium, för jag är den hönsigaste mamman

ever, jag tror alltid att något hemskt ska hända, och ligger alltid steget före för att försäkra mig om

att hon inte ska komma till skada, jag låter henne tex inte sova med dregglisen på, för då tror jag 

att hon kan strypas av den. SÅ nojig är jag, men ändå hände det här. Så var rädd om era små,

för en olycka händer SÅ lätt. 

Vi kom hem vid 13 tiden idag, men efter en natt med minimalt med sömn och stressat mamma- hjärta så har jag varit alldeles för trött för att uppdatera, som jag skrev att jag skulle göra, och det är jag fortfarande, så uppdatering kommer i morgon. Nu har jag krypit ner i sängen och ska sova, spjälsängen har jag dragit intill mig så jag kan ha henne nära. Helst hade jag haft henne i sängen, men hon är mer vild än tam och vill kryp- träna för jämnan, så jag vågar inte, känner att det har varit nog med fall- olyckor nu på ett tag. Godnatt!

Ligger på barn i Falun efter en hemsk dag. Miranda åkte baklänges med gåstolen utför trappen, ramlade ur och rullade runt och ramlade ner och slog huvudet i stengolvet. Jag har aldrig varit så rädd och ledsen i hela mitt liv. Skuldkänslorna för att jag glömde stänga grinden plågar mig och allt känns hemskt. Men Miranda är pigg, glad och mår bra, sover kvar här för observation bara, som det ser ut nu får vi åka hem i morgon. Skriver mer när vi kommit hem. Ska försöka sova lite nu. 

Så här snygg har jag varit i tre dagar. Pyjamas  och sovtofs, ganska befriande att bara vara. Men jag kände (bokstavligt tavlat) att det var dags att ta en dusch och kamma till mig. Känner mig lite fräschare, och lite piggare nu :) Idag har vi sovit massor.. Vi klev upp strax före nio och åt frukost, sen gick vi allihopa och la oss och sov igen, mysigt! Nu sover Myran igen och Anders åkte precis iväg för att åka skidor, och jag ska plocka iordning här. I kväll ska jag åka hem till Amanda och dricka te, var hur länge sen som helst som vi sågs ensamma, så det ska bli mysigt! 

lyxigt värre!

Det här är en riktig lyx vecka! Anders jobbade igår, och idag kompade han ut och kom hem redan vid 16, och sen har han tagit ledigt, och är ledig resten av veckan! lyxlyxlyx!
Har gått inne och myst i 2 dagar nu, hur skönt som helst. Går ändå inte att gå ut, för det är ISGATA här utanför, hade ett himla schå i morse när jag skulle gå med Pajas.
Sitter i soffan nu, ska kika på The Holiday! Den såg jag när jag bodde i USA, för typ 5 år sen, men jag minns att jag tyckte den var så himla bra, så den ser jag fram emot att se, ska mysa in mig i våra nya världssköna filtar med en kopp te och en macka.

Kärlek.

2011 har varit det bästa året i mitt liv.. och vi kan väl 

konstatera att det slutade oförskämt bra också...