Olyckan.

Så här såg det ut när Miranda föll. Jag satt i soffan framför datorn och Miranda var där

borta vid trappen, och jag trodde att grinden var låst.

Helt plötsligt så hör jag att hon kör ner med stolen, men eftersom, jag trodde att grinden

var där, så trodde jag att hon körde ner och fastnade med bakre delen av stolen mellan 

trappen och grinden, så jag reser mig upp för att ta loss henne, men i samma sekund så lutar 

hon sig bakåt och eftersom inte grinden var där så gör hon och stolen en bakåtvolt ner och

förmodligen ramlade hon ur den då när den slog runt. Jag tror jag aldrig har skrikit så högt

i hela mitt liv, när jag kommer fram så ser jag den lilla lilla kroppen tumla runt i fosterställning ner

för trappen och jag springer efter och får upp henne precis när hon ramlat ner på källargolvet. 

Hon svimmade inte av, utan skrek så tårarna sprutade, och jag gick upp med henne och

kände igenom henne så att hon var hel. Hon lugnade sig rätt snabbt, och då satt hon i min famn,

helt apatiskt och bara tittade på mig, och i det ögonblicket kändes det som att nu tar hon snart

sitt sista andetag och sluter ögonen. Det var så frukstansvärt hemskt. Men att hon betedde sig så

var nog mest att hon var tagen av stunden och undrade vad JAG höll på med, hon har ju aldrig sett

mig gråta. Jag ringde Anders och han kom hem och då packade vi en väska och åkte till akuten.

På akuten fick vi hjälp nästan direkt, och Miranda var på stålande humör och skrattade som bara

den, och dom kunde varken hitta några yttre eller inre skador på henne (förutom en bula och lite röda

märken på huvudet) och tyckte att vi kunde åka hem, men ha koll på henne och väcka henne 

under natten för att kolla allmäntillstånd (hur man nu gör det på en sovande bebis?)

Men det kändes inte alls okej för mig, jag kunde inte slappna av, och var livrädd för inre blödning

i huvudet. Och jag kände att det minsta jag kunde göra för Miranda var att stanna kvar där hon 

kunde få hjälp direkt om det blev akut. Den ända som tyckte att vi skulle stanna kvar var en AT-läkare,

hon tyckte att vi hade alldeles för långt att åka för att riskera att åka hem, och så kände jag med.

Läkaren hon hade med sig, instämde och sen fick vi träffa en ung kirurg som förmodligen inte hade

egna barn, och han började prata om att människor har ramlat i alla tider och ändå överlevt 

blablabla. Jag VET att dom inte vill lägga in folk i onödan och skickar hem alla dom kan, MEN 

det var liksom inte mitt problem. Tänk att man alltid måste stå på sig i vården? Allt ligger jämt på ens egna ansvar. Men vi fick i alla fall komma upp på barn, och där fick vi dela rum med en mamma och hennes

flicka som också var inlagd för fallskada, hon hade ramlat ner från skötbordet. Innan vi kom hade

personalen sagt till henne att dom hade haft jätte många fallskador av den här typen inne på sista

tiden, och hoppades att hennes tjej var den sista, men sen kom vi inramlandes.

Hon var i alla fall jätte trevlig, och det var inga problem att dela rum med henne. 

Men det blev inte mycket sömn, personalen kom in varannan timme och lyste i ögonen på båda

barnen och där emellan hade jag svårt att slappna av, låg och tittade på min lilla skrutt. 

På morgonen kom det in nån stor barsk tant och väckte upp oss och sa att vi kunde äta frukost

för kirurgen brukade komma vid 7.30 och då skulle vi bli utskrivna. Men det blev en lång väntan.

(otippat)

Anders kom vid 9, och sen fick vi vänta till lunch innan vi blev utskrivna, och man nu kan kalla det

en utskrivning. Kirurgen kom in och frågade om Miranda mådde bra, undersökte inte ens, sen sa

han att vi skulle åka hem och glömma det här och kasta bort gåstolen. Okej? 

En del av personalen var jätte snälla och förstående och sa att jag inte fick klandra mig själv, för det

var en olycka, men hos vissa fick jag känslan av förakt, vilket givetvis kändes jätte jobbigt, med 

tanke på att jag höll på att gå sönder inombords över det som hade hänt. 

Nu börjar det kännas bättre, men jag har fortfarande en klump i magen som inte riktigt vill släppa,

kan inte riktigt slappna av och jag går och känner på grinden hela tiden så att den verkligen sitter

fast. Anders bytte till en rejälare grind (den som vi hade där först, men som vi bytte ut en vecka tidigare)

den grinden går det inte att åka igenom, är en mycket smalare öppning och dessutom en kant nertill. 

Hade det velat sig illa så hade Miranda inte levt nu, och även fast man inte får tänka så, så gör jag

det ändå, bilden av när hon ramla ner kommer upp i mitt huvud om och om igen, men det kanske

kommer vara så ett tag, för att sedan blekna.

Men att en sån här sak ens kunde hända mitt barn är ett mysterium, för jag är den hönsigaste mamman

ever, jag tror alltid att något hemskt ska hända, och ligger alltid steget före för att försäkra mig om

att hon inte ska komma till skada, jag låter henne tex inte sova med dregglisen på, för då tror jag 

att hon kan strypas av den. SÅ nojig är jag, men ändå hände det här. Så var rädd om era små,

för en olycka händer SÅ lätt.