Så som livet ser ut just nu.

Vi är inne i en otroligt jobbig period här hemma, och den verkar aldrig vilja ta slut.
Miranda har varit sjuk i över en månad. Först var det hosta, sen kom snoret, sen två tänder, sen feber och öroninflammationhon  och en ännu värre hosta, och nu är det snoret och hostan som tycks vägra lämna hennes kropp. Nu är hon ju egentligen inte sjuk, men hon har det jobbigt på nätterna, främst med hostan, men även snoret. Ventoline som hon fick hos doktor har hjälpt föga. Har gett henne varmt honugsvatten ett par gånger om dagen nu, men jag vet inte.
Miranda har alltid fått sova mellan oss när hon är sjuk, brukar bli 2- 3 dagar tills det värsta lagt sig, men sen sover hon som vanligt i sin säng igen. Men inte den här gången. Nu har hon sovit med oss till och från i en månad, och de två senaste veckorna varje natt. Hon somnar i sin säng, men vaknar av hostan och är så ledsen och vill komma till oss. Jag skulle aldrig neka henne, för jag tror att hon behöver det, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är jobbigt, det känns som att vi klivit ett sånt stort steg tillbaka. Ska hon börja sova med oss nu? lagom tills lillebror kommer? strålande. Det här är helt klart någonting vi måste ta tag i, så fort hostan lagt sig.
Sen har det varit jobbigt med dagis också. Gick så fint där i början, tills att hon blev sjuk, det förstörde hela inskolningen. Hon har gråtit och varit ledsen ungefär varannan gång vi lämnat henne, sen när hon har varit där har det fungerat jätte bra, men det är hemma som hon tar ut allt. Hon får världens känsloutbrott då hon gråter och skriker och dessutom är hon är besatt av mig. Vill vara med mig hela tiden, hon går efter mig och håller i mig. Och jag tror att det här med att hon ska sova med oss har mycket med separationsångesten att göra. Hon kan vakna till på natten och titta på mig och klappa mig i ansiktet för att liksom försäkra sig om att jag är där, och efter det kan hon somna om.
Igår var jag helt knäckt över situationen och grät och kände bara att nu orkar jag inte mer, dels så är hennes beteende extremt påfrestande och dessutom så gör det så ont i en när man vet att hon inte mår bra. Men då när vi hämtade henne på dagis på eftermiddagen igår så hade hon haft sin bästa dag hittills. Skrattat och varit så glad! (Miranda är inte den som skrattar hur som helst, det gör hon bara när hon känner sig trygg och verkligen är glad på riktigt) så då kändes det lite bättre i hjärtat, och i morse gick lämningen jätte bra. Hon kramade mig och sen vände hon sig om och gick till sin fröken.
Jag tror att det här med dagis kommer att lösa sig, bara hon får vara frisk och kan vara där och vänja sig med vardagen. För hon trivs och har det så bra där. Och i takt med det så hoppas jag även att de andra problemen löser sig, och att hon blir HELT frisk.
Jag är så trött på sjukdom så jag spyr. Miranda har verkligen varit sjukdomsdrabbad ända sen hon föddes. Det räcker med att hon bara ser en annan unge som är snorig, så vaknar hon med snor dagen därpå.
Nej, det har varit mycket känslor till höger och vänster, och sömnbristen är maximal nu. Och att dessutom vara gravid mitt upp i allt det här, med allt vad det innebär har inte varit lätt. Men oavsett hur många gånger man säger att "nu orkar jag inge mer" så orkar man ändå lite till, för man gör allt för sitt barn.
Så nu kämpar vi vidare, och hoppas på lugnare tider!