Att känna medlidande.

Åh. Jag tycker så synd om Ebba von Sydow när jag läser hennes blogg att jag dör en smula varje gång. Hon är mitt upp i det VÄRSTA, det som jag precis passerat. Jag lider ända in i själen för hennes skull. Det är så fullkomligt vidrigt, det hon går igenom. Hon skriver om att smärtan tyvärr tar överhanden, att man lätt glömmer sin baby. Och jag håller med. Det är jag lite ledsen över, första tiden med lillebror blev inte alla som jag hade tänkt mig. Men jag och mitt lilla hjärta ska ta igen den tiden, när allting blir bra. Det envisa såret är kvar, men i mindre format, och fast än att jag grimascherar (stavning?) varje gång han suger tag så tycker jag nog att det blir bättre för var dag som går. Det är värst på morgonen, första matningen. Då har jag inte ammat på ca sju timmar och då är hela bröstet ömt pga mjölken, och det i kombo med onda bröstvårtan är ganska oskönt! Säger till mig själv varje dag att "ge det några dagar till, sen får vi se" och vips har ytterligare en vecka gått. Tiden rullar på och snart är allt bra.
Nu ska vi åka ut till siljansnäs och äta tacos och hänga med Malmö en sista kväll <3