Idag kände jag mig så trött på amningen, ville bara kräkas! Vilket är så knäppt, med tanke på att det är först nu som vi på riktigt kan se ljuset i tunneln. Amningsnappen är borta och det går relativt bra att lägga till honom nu. Det har varit pyssligt i några dagar, jag har setat, legat, haft amningskudde hit och andra kuddar dit. Olika metoder har funkat olika dagar. Idag är första dagen jag kunnat sitta som vanligt och lagt till honom utan "hjälpmedel" väldigt skönt. Men det är fortfarande svårt, han har ett alldeles för nätt tag, är svårt att få honom att gapa upp. Har provat att trycka ner hakan, men det blir mest ett störningsmoment, både för han och för mig. Men jag ser positivt på det hela, jag tror han lär sig, sakta men säkert. Och i takt med att munnen växer och blir större så blir det ju också lättare.
Men trots att allt går bättre så står amningen mig långt upp i halsen. Jag har ju inte ens i närheten av så ont som jag har haft, men der gör ont, och ibland kommer det över mig och jag känner en sån irritation. Och salvor hit och salvor dit, klet o kladd, fläckar av bröstmjölk. Känner mig så ofräsch. Så neggo nu, är en sån dag bara. Återkommer med något positivare :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar