Att lämna sitt barn.

Innan jag fick barn så var jag aldrig speciellt rädd för att dö. Döden kändes ganska naturlig. Jag ville givetvis leva ett långt och fint liv, men skulle döden knacka på i förtid så var det nog en tanke med det, och jag har alltid trott på ett liv efter döden, fast jag vet inte i vilken form.
Men nu, nu när jag har Miranda i mitt liv, så är jag livrädd för att dö. Jag vill inte missa ens en sekund i hennes liv. Tanken på att jag själv skulle dö smärtar lika mycket som tanken på om hon skulle dö, och det är inte för min egen skull, utan för hennes.
Det här med barn gör mig lika förundrad varje dag. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig vilken enorm kärlek man kan känna för en annan människa, det är helt otroligt.

Igår kväll blev det sent igen, anledningen var att jag hittade en blogg som jag inte kunde sluta läsa.
Den handlade om en mamma som snart skulle dö. Hon skulle tvingas lämna sin lilla Alva här på jorden.
Att lämna sitt barn, det måste vara det mest hjärtskärande man kan göra.
Idag fyller Alva 5 år, och tack och lov fick Micaela låna livet ytterligare en dag för att få vara med på den här speciella dagen. Den här mamman berörde mig så mycket, jag är så ledsen för hennes, och hennes familjs skull.
Om ni också vill läsa så hittar ni henne här: http://paheligmark.wordpress.com