Den nakna sanningen? V.42

Bristningarna sprider sig som en löpeld över min kropp, snart kommer man att få leta med förstoringsglas efter en ärr-fri yta. Tråkigt! Hoppas i alla fall på riktigt att det här var sista magbilden nu, vill inte behöva ta någon v.43 bild, där går väl gränsen i alla fall? Jag kom o tänka på när jag var gravid med Miranda, samma dag som det startade, under tiden jag hade de första värkarna, så gick jag långpromenad med Amanda & Tina. Alltså, det är inte ens en möjlighet den här gången. Hur kan jag vara så svag nu? Är det så för alla omföderskor? Är det värre andra gången?
Även om jag inte hade ont av foglossningen (är i första hand den som stoppar mig) så skulle jag aldrig klara av en längre promenad. När jag har gått runt kvarteret är jag lika utmattad som att jag skulle ha sprungit ett maraton, får på riktigt släpa mig fram de sista meterna. Och att tex städa eller baka går inte heller, då får jag så mycket sammandragningar att jag blir helt färdig av det också. Förstår inte att man kan bli så otroligt handikappad. Sa till Anders nu på kvällen att så länge det är kvinnan som måste vara gravid så blir det inga fler barn i det här huset, för det här utsätter jag mig aldrig för igen. Men blir det möjligt för män att bära ett barn så kanske jag kan överväga en trea ;) vi har i alla fall haft en mysig kväll här hemma med tacos och film.. Nu ligger vi i sängen, Anders spelar poker och jag ska sova! Är så trött fast jag sovit massor idag. Sov först en timme på fm och sen åkte Anders & Miranda iväg och tittade på innebandy på em och då sov jag 2 timmar till, men jag sover dåligt på nätterna, så sömn- kontot behöver väl fyllas på under dagen. Godnatt!