Jo, man kan vist säga aldrig!

Vi hade jätte trevligt hos Henke & Amanda igår. Det var öppethus, dom bjöd på god buffé med både mat och fika. Mycket folk och trevlig stämning! Myran trivs bland folk, hon lekte och hade så kul och ville absolut inte åka hem fast klockan var efter läggdags. Men vi åkte hem strax efter 19 mot lite protest (väldigt mycket protesterande nu för tiden, "Nej" är favvo-ordet och används flitigt) 
Idag tog jullovet slut för våran del! I morse körde jag en glad Miranda till dagis. Hon gav mig en puss och sa hejdå redan ute i hallen och sen följde hon nöjt med fröken in till dom andra barnen. Jag tror verkligen hon har längtat dit, det har sjungits förskolesången varje dag här hemma. Jag & Anders är ju definitivt inte lika roliga och stimulerande som förskolan, så hon var nog lite uttråkad på att vara hemma med oss :)

Idag är den 1 dag kvar till beräknad förlossning. Tänk att 9 månader har passerat och att vi redan är där.
Tiden går så fort. Känner mig inte alls redo för en förlossning, men jag vill gärna bli fri från graviditeten.
Idag gör det så ont i bäckenet att jag nätt och jämt fick på mig kläder, och det gick inte att bära Miranda upp för trappen. Det här gör jag aldrig om igen. Jag kommer att njuta så mycket och må så bra när jag sitter här med mina två barn och vet att jag är färdig. Men det är tydligen väldigt provocerande att säga så har jag förstått, att man är färdig, att man inte vill ha fler barn. Det är något man inte får säga och säger man det så får man snabbt höra att "man ska aldrig säga aldrig" Och kanske är det så. Kanske ser jag på saken annorlunda om ett par år, men jag har oerhört svårt att tänka mig det. Jag ser inget nöje i att befinna mig i småbarns- världen under halva mitt vuxna liv. Barn går igenom olika perioder, och alla perioder är jobbiga (och även roliga, givetvis) på sitt vis. Just nu längtar jag tills Miranda blir ett par år och allt det praktiska blir lättare. När vi inte sitter fast i tider på samma vis, och när man inte behöver vara rädd att hon ska ramla och dö så fort hon kliver upp på en stol, när vi kan prata med varandra och när vi kan ligga i soffan tillsammans och titta på en film, och sådana saker. Men när vi har kommit dit, då kommer vi att stå inför andra problem, trots tillexempel. Och utifrån den lilla erfarenheten jag har samlat på mig så verkar bekymren bara växa sig större i takt med att barnet växer. Jag går gärna igenom allt det här, även fast man är trött och slut, glad och arg, frustrerad och alla andra känslor på en och samma gång. Men för att jag ska vara en bra mamma, så räcker det med två. Jag personligen räcker inte till för fler. Andra föräldrar kanske gör det, men inte jag.
Men vist, om ett par år kanske jag har glömt allt som är jobbigt och bara minns det mysiga, och väljer att skaffa en till, men det tar vi då i så fall. Nu kommer jag att leva i den världen att våran familj består av 4 och vara alldeles nöjd och glad över det.

Lillebror verkar i alla fall vara en luring. Från att ha varit så säker på att han kommer tidigare, så känner jag nu att det säkert kan dröja ett par veckor till. Jag känner något, och tänker att det kanske är dags, men lagom tills att tankarna har satt igång så går det över. Igår var han tillexempel jätte lugn i magen hela dagen, och jag fick verkligen känslan av att han laddade upp sig inför en förlossning. Och idag vid 9.20 fick jag en sammandragning som höll i sig i 1,5 timme, magen var så hård. Jag stod i duschen och tänkte "shit, nu är det verkligen dags" Men, sen gick det över. Han är väldigt aktiv nu, men jag känner inte av några förlossningssymptom. Vissa dagar har jag jätte mycket molvärk, både fram i magen och bak i ryggen, och ibland kommer det sammandragningar så det trycker på neråt. Men inget mer än så.
Blir spännande att se när han tänker komma ut :)
Nu ska jag äta lite mat och njuta av lugnet innan våra solstråle kommer hem från dagis igen!