Inte alltid rosaskimrande.

Lilla liten har hållt mig vaken hela natten. Amma. Prutt prutt. Amma amma. Prutt. Amma. Åt vitkålssallad igår, det gör vi aldrig mer om. Där på natten är man så skör. Det är på nätterna jag bestämmer mig för att jag inte ska ha fler barn än två. Jag vet inte vad ni andra mammor har för super krafter, men vakna nätter är för mig, det allra jobbigaste med att vara mamma. Jag avskyr det. Jag har ångest för att gå och lägga mig, för jag vet att jag ändå inte får sova. Nu är det ju en extrem tid, spädbarnstiden är ju den allra jobbigaste, sömnmässigt. Man klarar det. Men jag gör aldrig mer om det. Som människa, och mamma, så räcker jag inte till för fler. Mina sår har svårt att läka helt. När det är på väg att bli bra så drar lillebror till med ett vaket dygn och konstant amning. Då är man där igen. Det gör så jävla ont, rent ut sagt. Varje gång han suger till så slår det blixrar för ögonen. Känslan av att ge upp ligger ständigt och snuddar vid min sida, men jag kommer inte att ge upp, för jag vet att det kommer bli bra. Men det är svårt att hålla humöret uppe vissa dagar, med tre timmar sömn i bagaget och ständig smärta. Nu fick ni ett tråkigt klago inlägg att läsa. Men det är så verkligheten ser ut just nu. Men sen så är det ju så fantastiskt med barn, för hur jobbigt allt än må vara, så är det ändå blandat med så mycket glädje och kärlek. Ingen annan kan få mig att skratta och må så bra som Miranda, hon och August är lyckan i livet.